Vad i all världen är en regnträdgård?

En regnträdgård är en byggd, med omsorg planerad sänka, där regnvattnets alla bemästringsmetoder kan förverkligas såsom transport, lagring, avdunstning, absorbering och filtrering. Till det yttre ser regnträdgården i allmänhet ut som en plats dit regnvatten och smältvatten samlas – beroende på hur man planerat den så ser den ut som en välskött blomrabatt eller våtmark. Regnträdgården renar också näringsämnen och skadliga ämnen från vattnet. Vegetationens betydelse i en regnträdgård har två sidor, både ovanför och nedanför markytan.

Växternas rötter suger upp vatten och luckrar upp jorden. Å andra sidan avdunstar och bromsar blad, och de övriga grönytorna regnvattnets väg ner i marken. En regnträdgård ökar mångformigheten, eftersom en vegetation, som består av många arter i olika skikt lockar till sig speciellt olika insekter. Då man väljer växtarter till regnträdgården, är det en sak som ä viktigare än allt annat. Växterna bör vara sådana, att de klarar av att ibland stå i vatten men ibland också klara av torka.

I kommunernas förnyade dagvattenstrategier strävar man i första hand till, att de enskilda fastigheternas regn- och smältvatten sköts inom tomten med målet, att fördröjningen av vattnet, uppsugningen och infiltreringen är så effektiv som möjligt. En regnträdgårds huvudsakliga uppgift är, att hålla kvar vattenmassorna i samband med störtregn och med hjälp av metoden kan man också i egnahemshusförhållande lyckas med att fördröja tusentals liter vatten. I takt med att man förtätar bosättningarna samt ökar de ogenomträngliga ytorna speciellt i de lägst liggande områdena i avrinningsområdena innebär det, att alla åtgärder som fördröjer vattnet är av nöden och önskvärda.

Tilläggsuppgifter och –läsbart om regnträdgårdar (på finska):
Detaljer vid byggandet av en regnträdgård

Det finns en mängd direktiv och tips ute i värden när det gäller att anlägga en regnträdgård. Man bör emellertid förhålla sig kritisk till dem i det avseendet, att hur de förverkligas hänger starkt samman med de lokala förhållandena såsom klimat (breddgrad), årstidsvariationer, markens beskaffenhet samt den lokala, naturliga vegetationen.

Därför presenterar vi här den för Finlands förhållanden lämpliga förverkligandemodellen, som forskarläraren vid HAMK Outi Tahvonen har planerat och beskrivit i den vetenskapliga artikel som hon har skrivit ”Adapting Bioretention Construction Details to Local Practices in Finland. Sustainability 2018, 10, 276.”.

Till den schematiska bilden ovan hör i artikeln en tabell som förklarar konstruktionerna. Vi har fritt översatt de mest väsentliga delarna av den i form av en förteckning utan de källhänvisningar, som man emellertid kan finna i själva artikeln. Dessutom har man plockat med en del preciseringar från övriga delar i Tahvonens artikel. 

  • Vegetationen. Bildar ett levande element ovan jord, som förbättrar användningen av näringsämnena, avdunstningen och infiltreringen av vatten, gör ytavrinningen långsammare och filtrera sediment, upprätthåller markens porositet med hjälp av rotverket samt förbättrar mikroklimaten. Växtförhållandena växlar från damm till torka, vilket medför speciella krav då det gäller valet av växtarter och planteringssätt. I kallt klimat försämrar växternas viloperiod, landsvägsalt och låga temperaturer utnyttjandet av näringsämnena.
  • Djumpet på dambildningen. Erbjuder ett tillfälligt lager innan infiltreringen. I kallt klimat inverkar lagringen av snö på dimensioneringen.
  • Täckningen. Stöder växternas tillväxt och samlar själv på sig skadliga ämnen. Skyddar mot yterosion. Dämpar ogrästillväxten och binder fukt för vegetationens bruk. Valet av täckmaterial inverkar på såväl vattenabsorptionen som effekten på reduceringen av skadliga ämnen. I kallt klimat fungerar ett organiskt täckmaterial bättre än grusmaterial, skiktets djup drygt 5 cm.
  • Växtunderlaget. Balanserar vegetationens tillväxt och vattnets absorptionseffekt. Man använder för ändamålet enkom blandad sandig mulljord eller en blandning av humus-sand kompostmylla. Med ett tillskott av lera (5–10 %) kan man reglera vattnets rörelser samt stöda vegetationens tillväxt, eftersom lera håller kvar utöver fukt och näringsämnen även skadliga ämnen. Organiskt material/humus befrämjar vegetationens tillväxt och rötternas mikrobverksamhet, upprätthåller surhetsbalansen samt ökar vattenupptagningen samt förbättrar markens struktur och mikrobaktivitet, Tillsatsen av humus kan vara 1,5–0 %.  I kallt klimat kan vattnet i marken frysa och täppa till porerna, vilket innebär att absorberingen av vatten blir långsammare eller helt hindras. För att det inte skall bildas ett betongliknande tjälskikt i marken behöver man ett grövre underlag än vanligt.
  • Filreringskiktet. Möjliggör att vattnet leds och absorberas. Består av filtrerande sand i vilken inte ingår fint material eller humus.
  • Transportskiktet. Håller de olika skikten med olika grovhet skilt från varandra. Ersätter olika dukar i marken vars användning sammanhänger med risk för tilltäppning. Som tjocklek på skiktet räck ca 10 cm.
  • Dikesskiktet. Säkerställer att det absorberade vattnet kan rinna vidare. Skiktet behövs inte ifall marken är tillräckligt sandhaltig. Som skikttjocklek räcker ca. 20 cm. I kallt klimat är det skäl att dika en dylik bioabsorptionssänka.
  • Totaldjupet. Bestämmer förutom vattenvolymen som kan uppehållas även behovet av hur mycket hord som måste flyttas.
    Användningen av en regnträdgård som hjälp för att bemästra dagvattnen behandlas förtjänstfullt även i Niina Lehtonens år 2016 publicerade HAMK examensarbete ”Sadepuutarha hulevesien hallinnan apuna”.  Där hittar man mycket information om detaljer kring anläggandet av en regnträdgård. Som bilaga har hon listat många sidor med växter, som lämpar sig för en regnträdgård jämte växternas egenskaper och krav på växtförhållandena (s. 58–70).
Effekt i regnträdgården med hjälp av biokol

Många håller hårt på, att biokol är namnet på ett jordförbättringsmedel. Det förbättrar markens porositet, förhindrar packning samt balanserar såväl fukt- som surhetsförhållandena. Biokolets delaktighet, som främjare av markens jonbytes och mikrobverksamhet samt bindare av tungmetaller har väckt intresse för att man skulle kunna utnyttja det även vid absorbering av dagvatten.

Det egentliga biokolet (biochar) eller markkolet är ett fast och stabilt grundämneskol, där biomassans naturliga porositet har bevarats. Det produceras av biomassa i en temperatur på 350-800 grader genom syrefri pyrolys eller torrdestilering. Som biprodukt erhåller man ett trädestillat (wood vinegar), syntesgaser och värmeenergi. Även grillkol, som gjorts av lövträd, kan användas som markförbättringsmedel, men effekten är kortvarig jämfört med biokolets. (Hyötykasviyhdistys)

I slutrapporten för Naturresursinstitutets Huleka projekt ”Luonnonkasvit ja biohiili hulevesien hallinnassa” konstaterar man följande om biokolet:

Det verkar som om biokol, som binder näringsämnen i sig själv kunde vara lämpligt i absorptionssänkor för dagvatten. I försök i kärl har vattnets väl växande vegetation och biokol reducerat vattnets kvävehalter (total-N, NO2-N, NO3-N). De effektivaste kvävebindarna var vasstarr, harstarr, skogssäv, madrör och kärrtörel. Minst kväve fördröjde dåligt växande missne och veketåg.

Biokolet minskade också vattnets fosforhalt, i medeltal till och med hälften jämfört med situationen utan biokol. På basen av kärlförsöket uppnår man det bästa resultatet när det gäller reducering av kväve och fosfor i dagvatten, då man kombinerar användningen av växter och biokol. Vegetationen fungerar speciellt som bindare av kväveföreningar och biokol såväl som bindare av både fosfor och kväve och växtunderlaget som fosforbindare.